Vardagar 3 är en tegelsten med inneboende krafter

Sparar på sim-kortet.

Det är så mycket som är tänkvärt som hoppar upp ur den här nyskåningens facithäck till skrivmaskin.

Men blir rent av, om uttrycket tillåts, kär och galen av att läsa.

Det är så inspirerande, så livsbejakande, så lustfyllt, så ivrigt, så friskt, så levande, så vitalt, så spännande, så mänskligt, så snillrikt, så eftertänksamt…

Men också plågsamt. Många demoner som härjar runt där bland de 900 sidorna, en tegelsten med många inneboende krafter.

Ibland är det så rörande att jag till och med hulkar.

Han är några år äldre men sätter ord på mina egna tankar. Honom vill man vara kompis med. Han vet inget om mig, vi allt om honom. In på måtten i jeans och medicinlistan.

Det är galet närgånget. Så naket, så in under huden, så utlämnande.

Om hans tillkortakommanden (social distans som hade gjort Anders Tegnell stolt), intressen (musik, litteratur, konst, natur, mat), åsikter (vänster), brister (alkoholproblem, junkfood), demoner (många: turnéångest, ambivalensen med galleri och gård), kärleksbekymmer (fortfarande kär i Sofia, problem med sexet), hälsotänk (motion och lägersoppa), humör (tjurskalligheten).

Och hatobjekt. Retar sig på många yngre mediamänniskor. Men även Expressens kulturchef, G:son, Ankan, Robyn, Max Martin, Journey.

Även den egna musiken. Som den ofta önskade ”Sten i strömmen”, som han själv tycker är sämre än Winnerbäck.

Vissa gillar han: Croneman, Guillou, Ygeman, Charlotte Kalla, Greta Thunberg, Carl Butler, Patty Loveless, Barnaby (”Morden i Midsomer”).

Det är som en Tinderpresentation som skulle gett tusentals matchningar.

Bäst är när han efter några hundra sidor nyktrar till. Såsigare under ruset fram till rattfyllan. Bara en sådan här mening säger allt: ”Alkoholdjävulen småskrattar fortfarande nere i skogen”.

Det här är boken som är ett alternativ till Nämndemansgården. Som är bättre än Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med – Rapport från ett år som nykter alkoholist”.

”Vardagar 3” följer föregångarna i formen. Det är dagboksanteckningar. Det flyter, och inte ett ord i onödan. Härligt korthugget. På gränsen mellan dikt och Facebooksvenska.

Blandat. Från väder och vind. Till den ensammaste människan i världen. Det böljar och det är ett stormigt hav med vita gäss. Det är rock & roll långt långt ut på halsen till Neil Youngs ”Old Black”.

Han är mannen som glömde sätta punkt. Det är liksom hela affärsidén med ”Vardagar”-serien. Ett porlande flöde utan slut, en svada utan dess like, som livet självt och alla dess förvecklingar.

Han skriver förbannat bra. Helt i egen stil, skiter högaktningsfullt i rigida skrivregler. Tveksamt om han skulle klara sig långt i ämnet satsdelar.

Jag kan avslutningsvis inte låta bli: Det är kul att beslå denne allmänbildade och påläste man med faktafel: Nej, Johnnie Johnson föll inte i glömska. Och, nej, Van spelar alltid bara i 90 minuter, inte två timmar.

Sorry, kunde inte låta bli.