Öppenhjärtig Ulf Lundell om uteblivet sex och ångest

Ett slags mellanting mellan Tomas Tengbys radioserie ”En svensk man på resa” och Vilhelm Mobergs gripande ”Din stund på jorden”.

Det här är kanske inte en sådan där roman där man sitter och väntar på upplösningen. Den sluter nämligen mitt i svadan. Och få trådar knyts ihop. Till exempel får vi aldrig veta varför skivan ”Skisser” blev som den blev, trots att han ägnar många sidor åt våndorna vid tillkomsten.

Han är ju helt autodidakt, självlärd i ordets rätta bemärkelse. Men oerhört bokläst. Som idolen Van Morrison faktiskt. Trillade tidigt ur skolsystemet. Blev livets hårda skola istället. Han tar intryck av all den litteratur han slukar, samtidigt som han är en kritisk iakttagare.

Det är tvära kast mellan ämnena. Han skriver i ena stunden om hur han retar sig på något han ser på TV för att i nästa – likt en grinig, gammal gubbe – gnälla på dem som så respektlöst kastar fimpar i parken där han bor. Sedan en lång utläggning om den flummiga fenomenologin.

640 sidor. Känns mastigt, men det är lättläst. Lundell är en god, tålmodig berättare. Bra flyt i knackandet på Facitmaskinen där.

Stilen är omisskännligt lundellsk. Inspirerad av beatförfattarna, som han dessutom ofta återvänder till i sina många utläggningar om litteratur. Korta meningar, ibland bara något ord långa. Han är inte för det där med subjekt och predikat. Och snålar med skiljetecken.

Han har sina favoritämnen. Som politiken och världsläget. Det gamla vänsteridealen sitter i, ränderna går aldrig ur. Arbetarklasstämpel. Mån om den. Mycket Trump, men också att hasch borde legaliseras. Det blir även väldigt mycket om på livet på landet och den österlenska faunan. Och såklart konsten. Den brinner han för. Mycket om det egna måleriet, men framför allt musiken. Både den egna och andras. Bästa egna: ”Danielas hus”. Jobbigaste plattan: ”Omaha”. Favoritartister: Bob, Bruce, Neil, Tom. Inga överraskningar där inte. Initierade kunskaper i ämnet. Som mötet mellan galningen Charles Manson och Dennis Wilson från Beach Boys. Eller en fin liten hyllning till Chuck Berrys pianist, Johnnie Johnson, på sidan 534. Han är en musiknörd med ett hjärta som blöder för klassisk rock & roll. Om det nu undgått någon.

I gammal god stil går han dessutom till attack mot diverse kändisar som han av olika anledningar stör sig på. Pernilla Månsson Colt, Jan Gradvall, Camilla Läckberg och inte minst Gudrun Schyman får sina fiskar varma. Den senare med anledning av den utdragna kampen mot grannen Kivik Art Center som Lundell för. Han kommenterar den gamla fittstimsdebatten mest i förbifarten men är skoningslös mot männen som ”tänkt med kukarna” med anledning av metoo.

För att vara en så pass skygg person som han de facto är, han skriver själv om hur han flyr offentligheten och känner sig obekväm med att en butiksarbetare hemma på Coop glor på honom ogenerat, så är han en öppen bok. Nästan så att man inte vill veta. Om uteblivet sex med hustrun till exempel. Om deras mjuka skilsmässa. Och inte minst en del om första hustrun som avlider.

Han går hårt åt sig själv, är brutal. Det är träningsångest, dödsångest, alkoholångest, flyttångest, skaparångest, tablettångest. Ingmar Bergman-klass. Och det är krämporna med mera: ryggont, hypokondri och ett rejält skärsår på sidan 568 som nästan får honom att förblöda.

Men tvära kast som sagt.

Väldigt mycket om dyra bilar och kostsamma reparationer. Men också omfattande renoveringar av kåken i Svinaberga. Hantverkare, fönsterputsare. Och all denna mat. Där blir han genast plågsamt småborgerlig.

Hur det går till?

På sidan 527 kommer svaret. Pratminnet. Han promenerar i parken nära sitt Svinaberga och spelar in sina funderingar.

Blir bok.

Om att köpa mjölk, som Hipphipp hade uttryckt det.