1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Svenskar stannar i Spanien – trots karantänen

En mild vinter lockar tusentals svenskar att helt eller delvis bosätta sig i Spanien.
Men golfrundor, vandringar och restaurangbesök förvandlades i en handvändning till strikt – polisbevakad – karantän. Trots detta stannar många, även de i riskgrupperna, kvar.
Personliga tränaren Frida Sjöström sitter i karantän med sina döttrar i Marbella. "Det känns som ett fängelse", säger hon.
Foto: Privat
Eckhardt Metzner, 80 år, har tillbringat de senaste 36 vintrarna i Marbella.
Foto: Richard Bjorkman/Sydkusten Media S.A./TT
Ewa-Lotta Berg, som bor i Nerja i Spanien.
Foto: Privat

– Jag sitter hellre i karantän här än att riskera att bli smittad på väg hem till Sverige – där det dessutom är så kallt nu, säger pensionären Ewa-Lotta Berg som bor i Nerja om vintrarna.

Spanien är nu hårdare drabbat än Kina av coronaviruset – över 5 600 människor hade under lördagen avlidit sedan de smittats. Strikta karantänsregler har införts i hela landet för att hejda smittspridningen.

Ungefär hundra tusen svenskar har bosatt sig permanent här – och ytterligare tusentals övervintrar. Många är pensionärer som hör till riskgrupperna.

– Så vitt jag vet har inga svenskar dött, vi har inte fått någon förfrågan om begravning. På solkusten, där de flesta svenskarna finns, är smittspridningen något lindrigare, säger Tuulikki Bylund, tillförordnad kyrkoherde i Svenska kyrkan i Spanien.

Karantänen och rädsla för viruset har däremot fått många att åka hem.

"En väldig hysteri"

Men alla som känner sig inte lika manade att lämna Spanien.

– Det har rått en väldig hysteri kring att man måste hem. Man tackar gud på Facebook för att man tagit sig hem. Det känns konstigt, säger Eckhardt Metzner, 80 år, som tillbringat de senaste 36 vintrarna i Marbella.

– Min fru Kristina har pollenbesvär så vi tror att hon mår bättre här även om vi inte får gå ut. Det mest dramatiska som hänt är att vi äter havregrynsgröten vid 12-13 på dagarna i stället för på morgonen, säger han.

De har två döttrar som jobbar i vården och som råder dem att stanna där de är. Därför oroar de sig inte heller för hälsan.

– Vi lever ett instängt liv, men det går ingen nöd på oss så länge vi håller oss inne. Vi är mer oroliga för barnen i sjukvården, säger Eckhardt Metzner.

I Nerja, fem mil från Malaga, bor pensionären Ewa-Lotta Berg under vintern. Hon har inte tänkt resa hem i förväg, men poängterar att många reser hem nu av andra skäl än smittan – för att ta hand om trädgården eller för att hyresvärdarna går över till att hyra ut varje vecka i stället för månadsvis.

– Andalusien känns än så länge isolerat från kaoset. Jag känner mig inte orolig för min hälsa, säger hon.

– Man får handla och gå ut med sin hund två gånger per dag. För min del, jag har hund, så känner jag mig inte inlåst, säger hon.

Eckhardt Metzner och Ewa-Lotta Berg tycker att karantänen efterlevs och noga kontrolleras av polis. Frida Sjöström, ensamstående med två döttrar och bosatt i San Pedro i Marbella, vittnar också om hårda kontroller.

Karantänen en utmaning

– I morse kom en polis och knackade på, efter att någon promenerat runt poolen vid i vårt lägenhetskomplex. De sade att går man ut utan orsak, blir man arresterad, säger hon.

Man har tillåtelse att lämna hemmet om man har giltigt skäl. Men att ta med sig barnen till livsmedelsaffären är förbjudet.

– Jag får åka själv. Jag försökte ta med dem, men de tvingades sitta kvar i bilen. Polisen stannar en och ber en visa upp kvitton, för att styrka att man får vara ute. Det känns som ett fängelse.

Genom att skapa vardagsrutiner för sig själv och döttrarna har karantänen hittills gått bra.

– Det är en utmaning. Men man vänjer sig lite, får perspektiv. Man ska inte ta saker för givet, säger hon.

Mitt i allt finns det ljuspunkter, bland annat för Ewa-Lotta Berg i Nerja.

– Varje kväll går alla ut på sina balkonger och klappar händerna, medan polisen kör runt i kortege med blåljus och sirener på för att hylla vårdpersonalen. Det ekar mellan husen, och då inser man att nej, jag är inte ensam. Det är massor av folk här men alla sitter inomhus, säger hon.