Lena Karlsson: Lena Karlsson: ”Har man en gång insupit doften av ko går det inte att vara utan den”

Många år senare. En utbildning i regi hos Svensk Husdjurstjänst för att kunna jobba som avbytare i mjölklagårdar när bonden behövde vara ledig, en lyx som började sprida sig på 1980-talet.

Då var jag redan journalist, men längtan till barndomens trygga doft av ko och mjölk fick mig att spendera några arbetsdagar varje månad i denna helt andra värld.

Ytterligare år senare. Vi har skaffat en egen liten gård i södra Sveriges skogsbygd, ett deltidslantbruk med givetvis lite nötkreatur, inga mjölkkor men de luktar tillräckligt tryggt och gott ändå. Jag blir också en duktig och ambitiös lammproducent och sätter en ära i att lyckas med både köttproduktion och avel.

Jag hade kunnat leva lycklig med denna värld, men precis som för Adam och Eva vid kunskapens träd nästlade sig en orm in i mitt paradis. Vid det här laget hade jag hunnit studera en massa ämnen som gjort mig till miljöjournalist inom lantbruk och livsmedelsproduktion, och med kunskap är det precis som med doften av ko. Har man en gång insupit den går det inte att vara utan den.

Så å tjänstens vägnar hamnade jag på konferenser och föreläsningar. Där föreläste kändisar som Johan Rockström, före detta chef för Stockholm Resilience Centre, utnämnd till miljömäktigast i Sverige med mera, meteorologen Per Holmgren som då varken hade hunnit bli kändis eller miljöpartist utan jobbade med långsiktiga väderförändringar på SMHI, och Sveriges expert på livscykelanalys professor Christel Cederberg.

De sa saker om jordbruk och klimat som lät helt osannolika och bisarra. Och min trygghets absoluta nav, kossorna, beskrevs som något som helst inte skulle finnas, i alla fall inte i någon större omfattning.

Jag har gått igenom tvivlarens alla fasor och faser. Så farligt kunde det väl ändå inte vara? Idisslare har alltid traskat runt på vår jord utan att den gått under, så vilket var problemet? Men mitt sökande efter ny kunskap och svar på frågorna har fått mig att ge mig. Fast det tog rätt många år.

Dagens kossor är sex gånger fler än präriens vilda bufflar, och dessutom äter de mycket mera. Men framför allt är vi också sex gånger fler människor än då på jorden som ska ha mat. Med sorg i hjärtat har jag insett att ekvationen inte går ihop.

Så vad har jag själv gjort för att leva upp till mina insikter?

Jag föder fortfarande upp lamm, men numera är jag noga med att de inte ska vara flera än att de klarar sig på det gården kan producera så vi slipper utnyttja skuggareal i Latinamerika på före detta regnskogsmark där det nu odlas soja till Europas djur.

Jag är inte vegetarian men jag äter mycket mindre kött.

Jag säger inte längre att vi svenska djurbönder ska kapa åt oss importmarknaden. Av det nötkött vi äter i Sverige är cirka hälften svenskt, och av det lammkött vi äter är knappast en tredjedel från svenska djur. Om vi bara äter det köttet så har vi en köttkonsumtion som är mycket mera rimlig för klimatet.

Jag tycker fortfarande att kolukt är bland det bästa som finns.