Vill L avgöra narkotikapolitikens framtid?
Det svänger snabbt i den svenska narkotikapolitiken. Så sent som i december klargjorde statsminister Stefan Löfven (S) att han inte hade för avsikt att ompröva den svenska linjen med förbud, straff och hårda tag. Tvärtemot var det ännu hårdare tag som stod på agendan. Tills nu. Ett enhälligt socialutskott i riksdagen beslutade att uppmana regeringen att utvärdera narkotikapolitiken.
Att syftet ursprungligen skulle vara att utvärdera kriminaliseringen av narkotika för eget bruk framgår endast mellan raderna, vilket enligt uppgift har att göra med strävan efter att uppnå konsensus. Socialminister Lena Hallengren (S) har dock redan aviserat att en avkriminalisering fortsatt är inaktuell, alldeles oberoende av utredningens resultat.
Frågan om avkriminalisering har länge varit en sådan fråga som inga politiker velat ta i med tång. Folk har stämplats som oseriösa så fort de har luftat ämnet. Trots alla varningsklockor om narkotikapolitikens bristande ändamålsenlighet – näst högst narkotikadödlighet i EU, människor som inte vågar söka vård och hjälp för missbruk av rädsla för att bli polisanmälda och en stor svart marknad som göder kriminella gäng.
Utredningar och utvärderingar används inte sällan av regeringen som politiskt vapen för att rättfärdiga dess ståndpunkter i olika frågor. Och detta kanske särskilt gäller i politiskt infekterade frågor som den om narkotika. Socialministerns trilska gör åtminstone ingen hemlighet av denna politiskt motiverade styrning av utredningen då hon stänger dörren för att ens överväga en avkriminalisering.
En kritisk uppgift blir därför att de som vill se en avkriminalisering har ett finger med i spelet om hur, av vem och under vilka förutsättningar utredningen ska ske. Socialministerns ord är knappast skrivet i sten. Och hon har riksdagen emot sig. De som ligger närmast till hands att kunna påverka inriktningen är sannolikt Liberalernas tjänstemän på regeringskansliet som kan komma att bli nyckelspelare i denna fråga, men frågan är inte prioriterad av partiledningen enligt uppgift.
Än är frågan om huruvida Sverige går mot en avkriminalisering långt ifrån avgjord. Vi kan räkna med att det finns starka krafter, vid sidan av socialministern, som kommer ta varje chans att sätta käppar i hjulet mot en sådan utveckling. Hur tydlig evidens som än må finnas för att reformen skulle vara av godo. Nolltoleransen och den generella förbudsivern sitter fortfarande djupt i det politiska medvetandet. Och sent ska syndaren vakna.
