1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Ledare: Västvärldens leda i brist på pop

När väst skruvade ner volymen, slutade skvallra och täckte tuttar blev vår samhällsmodell mindre lockande.
Skvaller, sex och avklätt från 2005. En del av den popkultur som fattas oss i dag.
Foto: JACK MIKRUT

Skvaller, dokusåpor, att hänga i gallerior, rockkonserter, polsk skräpkultur. Det är några av ämnena för Natalia Kazmierskas och Martin Aagårds bok ”Popkulturens död” (Atlas). Jag har aldrig haft så roligt på en begravning, men boken ger också nya perspektiv på samhällsdebatten.

Varför är exempelvis kungliga tuttar mer skyddsvärda än andra tuttar? 2012 stormades skvallertidningen Closers redaktion av fransk polis som rotade igenom redaktionens datorer. Anledningen var att tidningen publicerat smygtagna bilder på den brittiska kungligheten Kate Middleton vid en pool i Provence.

Kazmierska och Aagård visar hur en nymoralistisk heders- och kyskhetskultur återintroducerats i väst genom försvaret av kungligheters dygd och sedesamhet. Andra medier kunde nagelfara Middletons kropp med spekulationer om anorexia och graviditet, och andra kändisars bröst har visats på liknande bilder. Men från och med denna incident sågs exponerad avkläddhet alltmer som en fruktansvärd kränkning.

Detta är en personligt skriven text i Blekinge Läns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Stämningen och polisrazzian mot Closer är en del i attackerna på den fria pressen. I dag har flera lagar utsträckt skyddet mot ofördelaktiga bilder av makthavares privatliv på tryck- och yttrandefrihetens bekostnad, med resultatet att medier generellt är osäkra på vad de kan publicera. Då kan makten sätta bilden av sig själv.

Eftersom attackerna till en början riktades mot den illa sedda skvallerpressen gick de mestadels under radarn.

Skvallret har dock sitt egenvärde. Vår fascination för hemlisar är journalistikens själva grundform och vad skvallerpressen åstadkom under sina glansdagar var att sprida sådana hemlisar om de rika, kända och mäktiga också till vanligt folk. Numera får både folk och medier hålla tillgodo med kändisarnas tillrättalagda bilder och budskap i egna sociala mediekanaler.

Så mycket apropå ett par tuttar.

Hur kommer det sig förresten att vi utan motståndskamp lät Socialstyrelsen censurera rockmusiken till oigenkännelighet med godtyckliga och låga decibelgränser?

Kanske för att vi var oförberedda när censuren inte kom från moralkonservativa kristna, utan från ”den politiskt liberala medelklass som självklart försvarar konstens frihet, men samtidigt lägger ohälsosamt stor del av sin tid på att bekymra sig om sin hälsa och därför inte bara kräver rökfria miljöer och glutenfri öl utan även konversationsvänlig volym när de besöker death metal-konserter.”

Ljudet skruvades ner 2005 och rocken har inte varit densamma sedan dess. Här har vi en i sanning eftersatt volymdebatt. Fler decibel åt folket!

Musiken har stagnerat till underhållning, vilket Kazmierska och Aagård illustrerar med klassanalys, historia och sylvass sarkasm.

När musiken inte längre genererar breda intäkter blir den ett självförverkligande för den som har råd. Majoriteten av artister som i dag kommer fram har solid medel- eller överklassbakgrund och konserter blir ett allt dyrare och mer städat nöje.

Då får vi artister som är välutbildade, äppelkindande och skötsamma, och musikgenrer som lanseras på tidningarnas börssidor. Om någon faller ur ramen kontaktas konsertsponsorerna, och den misshagliga artisten avbokas. I stället för en rasande jakt på förnyelse upprepas poser och refränger av förvisso högkompetenta och för syftet utbildade imitatörer. Man kan dock bara göra det redan gjorda så mycket bättre.

Alltså har popkulturen dött. Popkulturen har präglats av att vara tillgänglig för alla. Den ingick äktenskap med massmedier och gjorde fattiga människor till hjältar. Popkultur är mångkultur och gitarrocken befriade mannen, så att transvestiter kunde uppträda långhåriga och i obeskrivliga byxor. Undra på att den kvävts i en tid som blivit besatt av identitet, tillhörighet och ordning. Kazmierska och Aagård sörjer dess frånfälle.

Författarna och jag är oense om mycket. De gillar inte den yttrandefrihetskritik som riktats mot politiskt korrekta utrensningar av Tintin och Lilla Hjärtat, och de står politiskt till vänster. Jag delar ändå till fullo deras efterlysning av populärkulturens återkomst.

Min höger pumpade popmusik över gränsen till det kommunistiska Östeuropa som det fria samhällets stoltaste lockelse. Skitsamma att artisterna hatade oss och deras texter handlade om hur vi skulle tas av daga. Ett fritt samhälle tillåter sådant, konstaterade vi avmätt avväpnande i vår vägran att provoceras. Det var demokraten Al Gores fru Tipper som fick driva igenom varningstexterna på osedlig musik, en märkning vi tittade efter som en kvalitetsstämpel.

I denna höger var (och är) vi förvisso töntiga och välkammade, och de friheter vi försvarar känner vi mest från böcker och teori – likafullt älskar vi fria samhällens lågkultur, den vars lockelse bokstavligen rev Berlinmuren och som fick afghaner att bygga parabolantenner så fort talibanerna jagats bort.

Sedan några år lägger intellektuella pannan i djupa veck och funderar i finkulturens spalter över varför den liberala demokratin tycks ha förlorat sin lockelse, och västvärlden rentav sin själ.

Kanske är det just den levande populärkulturen vi saknar. Det som sticker av, sticker ut och sticker upp. Som retar och roar, slår och gormar, det otyglade och lössläppta. Larmande, larvigt och obarmhärtigt trallvänligt medan det pågår, men som det saknas i den slätstrukna tysthet som följt.