Niklas Wiklund: Varför uteblir samordningen av nationella helikopterresurser?
Artikeln avhandlade den mer eller mindre obefintliga samordningen av ambulanshelikoptrar i Sverige (DN den 18 januari). I dag är det upp till respektive region att hantera frågan i den mån man anser sig ha sådana ekonomiska resurser.
I södra Sverige finns som exempel inga ambulanshelikoptrar överhuvudtaget. För Blekinges del finns de två närmaste ambulanshelikoptrarna i Göteborg respektive Visby, men dessa flyger för andra regioners räkning. Frågan aktualiserades nyligen då Sjöfartsverket som under flera år har utfört sjuktransporter, nu har sagt upp avtalet med region Blekinge. Detta då man plötsligt insett att sådana transporter bryter mot lagen. Inför riksdagsvalet 2018 utlovade Socialdemokraterna mer pengar för att kunna utöka helikoptersjukvården i Sverige från 2019. Detta löfte förefaller ej ha infriats.
Denna brist på resurser och nationell samordning gäller inte bara ambulanshelikoptrar. Samma sak gäller inom annan samhällsviktig verksamhet. Försvarsmakten, Polisen och Sjöfartsverket har helikoptrar som används inom respektive verksamhetsområde. Polisen har nyligen upphandlat fler helikoptrar, enkom för sin specifika verksamhet. Sjöfartsverkets relativt nya räddningshelikoptrar får som sagt inte utföra sjuktransporter, men kan heller inte släcka bränder då de inte utrustades med lastkrok i samband med anskaffningen. Försvarsmaktens helikoptrar kan dock i särskilda fall begäras in enligt ”Lagen om skydd mot olyckor” - om det finns tillgängliga resurser och inte allvarligt hindrar den ordinarie verksamheten. Detta har bland annat har skett under de stora skogsbränderna.
Det märkliga i sammanhanget är att fenomenet bristande statlig samordning av nationella helikopterresurser inte alls är någon okänd materia inom staten. Området är grundligt utrett i en statlig utredning från 2008 med titeln ”helikopter i samhällets tjänst”.
Utredaren föreslog exempelvis inrättandet av ett nationellt bolag för luftburen ambulanssjukvård, och att Sjöfartsverkets helikoptrar ska kunna användas för skogsbrandbekämpning och sjuktransporter. Vidare rekommenderades att se över ett mer effektivt nyttjande av polisflyget tillsammans med en hel rad andra förslag. Det förefaller dock som denna välformulerade utredning ignorerades i sin helhet av regeringen.
Samma sak gäller samordningen av statens maritima resurser, som även detta utreddes grundligt av en statlig utredare som överlämnade sin rapport 2012. Även här med en rad kloka förslag på hur att effektivisera samordningen mellan bland annat Kustbevakningen, Sjöfartsverket och Försvarsmakten. Men även den utredningen ignorerades och föll i glömska.
Man kan därmed konstatera att staten har svart bälte i att utreda saker, men förefaller vara närmast handlingsförlamad när det kommer till omhändertagande och implementering av de slutsatser som utredarna har presenterat. Resultatet blir inget annat än fortsatt undermålig samordning av statens begränsade resurser.
Man kan tycka att en effektiv samordning av sådana resurser borde vara en självklarhet, och av särskild vikt inom områden där resurser i form av materiel, drift och personal genererar omfattande kostnader.