1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Emma Jaenson: Sätt ner foten mot dem som vill tysta samtalet

Dramatikern Stina Oscarson har samtalat med fel personer.
Foto: Björn Larsson Ask / SvD / TT

Våra offentliga institutioner ska inte agera smakdomare för vilka åsikter som förs fram i offentligheten.

Dramatikern Stina Oscarson skulle moderera ett samtal på temat ungdomsupplopp och demokrati på Stadsmuseet i Stockholm i april (SvD den 17 mars). Men hon blev stoppad. Författarna som skulle delta ville inte ha Oscarson där eftersom hon talat med fel personer i sin samtalsserie “Den polariserade debatten”.

En av författarna: Martin Ericsson, uttryckte att han inte ville vara “en slags gisslan eller alibi för någon som vill propagera för främlingsfientliga åsikter” (DN den 27 mars). Det är en prestation av Ericsson att lyckas med sitt författarskap trots att han inte vill beblanda sig med personer vars åsikter han ogillar. Men vad var då Oscarsons brott? Hon ville hellre prata “med” sina meningsmotståndare än “om” dem. Något som författarna i sina elfenbenstorn inte tyckte var en bra idé.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Blekinge Läns Tidning politiska etikett är oberoende liberal.

Oscarson beskriver i SvD att “De som tagit sin makt, sin ”godhet” och sitt stöd för självklart är överrumplade, oförberedda på motstånd, och inte redo att ta debatten.” Rädsla för att åsikter ska utmanas och att fördomar ska ifrågasättas resulterar i att det är legitimt att inte över huvud taget tala med dem som har andra åsikter.

Detta understödjer en av våra offentliga institutioner. Stadsmuseet i Stockholm är nämligen till hundra procent kommunalt.

Varför, kan man fråga sig, stod då Stadsmuseet inte upp för Oscarson? Varför ger chefer och andra maktpersoner efter för dessa (vänster)aktivister som hela tiden lyckas göra lite fler inskränkningar i det offentliga samtalet genom att framställa sig själva som kränkta eller som att de slåss mot ondskan? Sannolikt är det så enkelt som att cheferna och makthavarna till stor del själva tycker på precis samma sätt.

Det är samtidigt uppseendeväckande hur lite utrymme skandalen kring Oscarson har fått i den offentliga debatten. Kanske beror det på coronakrisen. Men kanske handlar det också om att det inte är lika upprörande när någon som Oscarson – som samtalat med personer med fel värdegrund – utestängs från debatten. När SD i Sölvesborg ville styra vilken konst kommunen skulle finansiera riktade hela Sveriges media strålkastarna dit. Det rapporteras återkommande om de statliga inskränkningarna i yttrandefriheten i de europeiska östländerna eller i Kina.

Men här i Sverige då? Vad håller på att hända med åsiktsfriheten när offentliga institutioner understöder att personer – som talat med fel person – inte får delta i debatten? En del hävdar att den beryktade åsiktskorridoren har blivit bredare, eller åtminstone att den har förflyttats. Men samtidigt agerar några av våra offentliga institutioner smakdomare för vilka åsikter som ska få föras fram i offentligheten.

Problemet stannar inte vid kulturinstitutionerna. Det finns även vid våra universitet och på våra högskolor. BLT:s ledarsida skrev den 18 februari om ett flertal fall där universitetslärare och forskare har blivit tystade av censurivrande studenter. Och motståndarna till yttrandefriheten finns även representerade inom andra offentliga institutioner och på vissa håll inom media.

Det talas mycket om polarisering och bubblor. Men vad är de här censurivrarna, om inte polariseringens och bubblornas främsta förkämpar? De fördummar samtalet och i längden hela samhället. Blir personer med förment kontroversiella åsikter censurerade, kommer allt fler att självcensurera. Svensk offentlighet får inte understödja att enbart vissa personer får en plattform i offentligheten. Vi – alla – har ett ansvar att sätta ner foten mot dem som vill tysta samtalet.