Rån mot barn är hatbrott

Rånen som utförs i grupp är inte enbart en Stockholmsföreteelse men har blivit allt mer uppmärksammat i den huvudstadsbaserade pressen sedan denna typ av grov brottslighet blivit vanlig även i välbärgade områden, som Södermalm och Aspudden.

Enligt en undersökning som polisen Region Mitt, och som bland annat Expressen genom frilansreportern Anna Gullberg redogjort för, har antalet fall där barn rånar barn ökat med 100 procent på fyra år. 2016 anmäldes 1 178 personrån mot barn mellan 0-17 år, 2019 hade den siffran ökat till 2 484 personrån, undersökningen gäller i det fallet nationella siffror. Det är nästan sju barn om dagen som rånas i Sverige. Anmälda våldsbrott med ett misstänkt barn var 8 719 år 2019, mot 6 359 år 2015.

Polismästaren i Region Mitt, Carin Götblad, säger till Expressen (den 5 februari): ”Jag blev häpen över grovheten, det är våld mot huvudet, sparkar, hot om att döda. Det säger inget om de psykiska skador barnen drabbas av, men de finns ju också där”. ”Det är vanliga barn som rånas på väg till och från skolan, som kallas hora och får höra att de ska få en Glock i käften”, säger Götblad.

Den här typen av förnedringsbrottslighet i grupp är särskilt grym. Ett våldtäktsoffer eller rånoffer som möter en hel grupp av förövare, uppenbarligen oförmögna till empati, har en kamp för livet framför sig. För offret är förövarnas ålder oväsentlig. Psykologisk hjälp kan underlätta, men effekten ska inte överskattas. Däremot ska alla sådana resurser för att rehabilitera offren sättas in, där är samhället allt för svagt idag.

Polismästare Götblad säger att de unga förövarna också är ”offer i någon mening” vilket har upprört känslor. Gärningsmän är först och främst alltid gärningsmän, som brister i väsentlig empati och saknar förmågan till egenansvar. Samhällets reaktion bör vara därefter.

Brottslighet har flera förklaringsfaktorer; forskningsstriden står förenklat mellan hur mycket som är arv respektive miljö. Att just relativ fattigdom i ett av världens rikaste länder skulle frambringa extrem empatilöshet är en motbjudande förklaringsmodell. Men även om den motbjudande förklaringsmodellen skulle vara korrekt och miljöfaktorer är avgörande för att man är beredd att i grupp råna, pissa på och filma ett ensamt offer man kallar ”vidriga Svenne och horunge” (Aftonbladet den 9 februari) , betyder inte att det att dessa faktorer är enkla att åtgärda. Att det finns hatbrottsmotiv bakom rånen måste också beaktas. Främlingsfientlighet är något som förekommer i alla etniska grupper. Hat mot det som numer kallas ”svennar” är precis samma hat som annan form av främlingsfientlighet. Startar onda cirklar av sådana motsättningar kan de vara mycket svåra att bryta. Denna brottsvåg kan mötas av motreaktioner, ungdomar som beväpnar sig för att försvara sig eller går ihop för att hämnas.

Ropet på fler fritidsgårdar är lika gammalt som det är tveksamt. Fritidsgården är en del av en offentlig miljö som inte alls med självklarhet innebär trygghet och god fostran, lika lite som skolan gör det. Mer än hälften av alla våldsbrott mot barn begås i skolan, en tredjedel i annan offentlig miljö (Expressen 5/2). Det betyder också att barn tvingas till platser där de utsätts för sina gärningsmän.

Om de miljöfaktorer som påverkar en individ mest handlar om familj och vänner är det där man måste börja. De senaste decenniernas svenska kravlöshet har varit fördärvlig. Det har lämnat ett allt för stort fönster öppet för kriminalitet i många bostadsområden i svenska städer. Den har odlat låga förväntningar i allt från utbildning till krav på egen försörjningsförmåga, upprätthållit klanstrukturer, hedersförtryck och ojämställdhet på ett sätt som aldrig hade accepterats i några andra sammanhang. Det har länge varit ett stort svek mot alla dem som kommit till Sverige med ambitioner om att bygga ett hederligt liv i ett fritt land. Nu ger det sveket nya avtryck. Och priset betalas av ungdomar som rånas på väg hem från skolan.