Niklas Wiklund: Niklas Wiklund: Försvarets underfinansiering – allt annat än en nyhet
Om regeringen inte skjuter till 18 miljarder kronor extra under de kommande tre åren så innebär det att Försvarsmakten tvingas stryka planerade övningar och materielinköp, vilket i sin tur innebär att den av politikerna beställda förmågeökningen kommer att utebli. Men att detta blev en omtalad nyhet under Almedalsveckan är dock något märkligt. ÖB framställde nämligen det ekonomiska behovet i myndighetens budgetunderlag redan i februari.
Moderaterna har förstått allvaret och har redan lovat att tillgodose behovet, och allianspartierna är överens om att öka anslaget ytterligare mot två procent av bruttonationalprodukten (BNP) för att landets yttre säkerhet ska kunna säkerställas. Men från regeringen är det knäpptyst, något som i första hand kan härledas till regeringspartiernas genuina ointresse för försvarsfrågan.
Det enda undantaget är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som helt säkert skulle dubbla försvarsanslaget om han själv fick bestämma. Men försvarsministern sitter i en svår sits där hela det socialdemokratiska etablissemanget ska övertygas om försvarsbehoven, och som lök på laxen även det pacifistiska Miljöpartiet. Hultqvist är därmed klämd från tre håll. Den egna regeringen, oppositionen och Försvarsmakten. Ingen avundsvärd situation.
Underfinansiering av Försvarsmakten hör dock till normalbilden. Under Almedalsveckan 2012 meddelande ÖB att han skulle tvingas avveckla en hel försvarsgren om han inte fick mer pengar, och på den vägen har det fortsatt. Samtliga försvarsbeslut under 00- och 10-talet har varit underfinansierade.
Som en jämförelse kan man titta på biståndsbudgeten som ligger på samma nivå som försvarsbudgeten. Men skillnaden är att biståndet, som utgör 1 procent av BNP, flödar fritt utan kontroll oavsett vilka behov som finns, och utan att regeringen kan säkerställa att de cirka 50 miljarderna hamnar på rätt ställe. Att biståndet flödar fritt samtidigt som Sverige står inför en situation där vår försvarsförmåga riskerar att reduceras är ytterst anmärkningsvärt.
Men svensk politik är sällan ett under av logik och handlar ofta enbart om utgifter och utspel man tror sig vinna val på, och alltför sällan om att sätta sig in i de faktiska omständigheterna. Under Almedalsveckan har det dock funnits flera möjligheter att tillgodogöra sig fakta i försvarsfrågan.
Organisationen Folk och Försvar arrangerade ett mycket intressant seminarium med titeln ”Framtidens försvarsmakt”. Försvarsdebattören Johan Wiktorin pekade under seminariet på något som politiken alltid tycks glömma bort, nämligen styrkejämförelser med den potentiella motståndaren, i vårt fall Ryssland.
Som läget ser ut just nu så ökar förmågetillväxten både snabbare och i större omfattning i Ryssland jämfört med Sverige, vilket innebär att vi relativt sett blir svagare än vår motståndare även om Försvarsmakten får sina begärda 18 miljarder. Så kan det givetvis inte få fortsätta. Det krävs ett omtag i svensk försvar- och säkerhetspolitik. Springnotor och önsketänkande måste upphöra.
