1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Mattias Svensson: Mitten måste bekämpa sin egen extremism

Det är i mitten som många extrema åtgärder tagit form på 2000-talet.
Pär Holmgren, tidigare tv-meteorolog nominerad till en topposition på Miljöpartiets lista till nästa års Europaparlamentsval.
Foto: Anders Wiklund/TT

Det är lätt att varna för extremism i dessa dagar. Till höger växer en auktoritär populism som går mycket långt i att avskaffa den liberala demokratins grundläggande delar: yttrandefriheten och universitetens och mediernas frihet stryps, invandrare, etniska minoriteter och oppositionella motarbetas och förföljs och ekonomin underkastas regleringar och protektionism.

Till vänster växer en vurm för stora ekonomiska restriktioner, inskränkt äganderätt och rentav en planekonomi för att komma tillrätta med en växande ojämlikhet – som ironiskt nog till stor del är driven av staten och penningpolitiska stimulanser som gynnat de allra rikaste genom att höja värdet på bostäder och aktier.

Båda förstärker varandra, inte minst genom identitetspolitisk polarisering där läger bildas utifrån att den ena gruppen är god och meningsmotståndaren ond.

Detta är en personligt skriven text i Blekinge Läns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Eftersom extremismen växer på alla kanter är det lätt att tro att den kan undvikas genom att samlas i det politiska mittfältet. Men det är i mitten som extrema åtgärder tagit form på 2000-talet.

Kriget mot terrorismen innehåller otvetydigt extrema åtgärder. Invasionskrig i Irak, Afghanistan och Libyen. Kidnappning, tortyr och åsidosättande av habeas corpus, att den som är tagen i förvar ska få veta anledningen därtill. Samt långtgående massövervakning av de egna medborgarna. Besluten har fattats i brett samförstånd över hela västvärlden och involverat konservativa, socialdemokrater och socialliberaler.

Vägen för finanskrisen bereddes av extrema lättnader i kraven för att få låna till husköp, också de beslutade av populära politiska pragmatiker. Efter finanskrisen har penningpolitiken varit ännu mer extrem och rentav lett till negativa räntor, ett vågat experiment som sannolikt berikat de rikaste genom att blåsa upp värdet på aktier och tillgångar. Den policyn har beslutats av oberoende teknokrater, själva sinnebilden för den avvägda mitten.

Strax efter finanskrisen dök det upp en vrålande demagog som domderade om att nödläget krävde nya överstatliga befogenheter över hela Europa – han heter Guy Verhofstadt och leder den socialliberala gruppen i EU-parlamentet.

Det fanns också omkring 10-talet en vurm för Kinas enpartistyre bland mainstreamtyckare som New York Times-kolumnisten Thomas Friedman, som ville att USA skulle bli ”Kina för en dag” så att kloka teknokrater kunde köra över folket och införa de miljöregleringar han ansåg krävdes.

Kraven på diktatur har även de varit som allra tydligast från politiker, akademiker och tyckare i det politiska mittfältet, vanligtvis med klimathotet som ursäkt, senast hos Pär Holmgren som nominerats till en topplacering på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet.

Det är också vid universiteten som kraven kommer på inskränkt yttrandefrihet för att inte kränka grupper som förmodas inte tåla satir och skämt, än mindre kritik och hån.

Den politiska mitten och etablerade partier i väst är kort sagt inte något vidare skydd mot extremism och excesser. Tryggheten och lösningarna finns inte i mitten och inte i att vara emot andra partier, hur farliga de än är. Den finns i liberalismen och dess otvetydiga skydd för individens fri- och rättigheter och begränsning av statens makt. Det är denna liberalism som behöver en renässans efter 20 år av statliga excesser.