Miljöpartister, skrattet fastnar i halsen

Det är inte förvånande. Coronakrisen får många att reflektera över att jordbruket är alla andra näringars moder och att det här med välfyllda butikshyllor och charkdiskar inte är någon självklarhet. Vad händer om leveranserna inte kommer fram till butikerna? Om gränserna stängs helt? Hur ser det egentligen ut med vår nationella livsmedelsförsörjning i händelse av kris eller krig? Oron och frågorna sprider sig i samhällskroppen.

Nu senast i raden att vilja se ökad självförsörjning av livsmedel finner vi Miljöpartiets Europaparlamentariker Pär Holmgren. ”Coronakrisen ger oss alla anledning att fundera över våra länders motståndskraft i kristid.”, skriver han i en debattartikel i Expressen (den 27 mars). ”Ett sätt att stärka våra samhällens motståndskraft är att öka graden av självförsörjning, både när det gäller mat och inom övriga samhällsbärande sektorer”, fortsätter han. ”Det allra viktigaste inför nästa kris är antagligen att trygga vår livsmedelsförsörjning”, inskärper han.

Och det är ju bra och fint och berömvärt på alla sätt och vis men skrattet fastnar i halsen. För det finns ju inget annat parti som är så destruktivt när det kommer till svensk livsmedelsproduktion som just MP. Om vi ska tala om ökad krisberedskap genom ökad självförsörjning av livsmedel borde vi börja med att prata om det gröna regeringspartiets syn på modernäringen.

Ta vurmen för den ovetenskapliga ekomärkningen exempelvis. Sverige ska ha minst 40 procent eko-lantbruk inom tolv år, kräver miljöpartisterna. Ute i kommunerna driver de ofta på för än hårdare eko-krav när det gäller offentliga upphandlingar. Det är inte alls bra för krisberedskapen eftersom ekologiskt jordbruk har väsentligt lägre avkastning än det konventionella jordbruket.

Hur mycket lägre? Därom tvistar de lärde men flera jordbruksforskare från Sveriges Lantbruksuniversitet menade för några år sedan att effekten av ekoodling är att vi bara kommer att producera hälften så mycket mat på den åkerareal vi har i dag. ”Officiell jordbruksstatistik visar att skördarna minskar mellan 30 och 60 procent beroende på vilken gröda vi odlar – minst för vall och mest för potatis”, skrev de på Svenska Dagbladets debattsida (SvD den 16 november 2014).

MP-ekvationen med ökad andel ekoareal och ökad nationell självförsörjning av livsmedel är med andra ord mycket svår att få ihop.

Eller ta ett annat exempel. I Europaparlamentet har Miljöpartiets parlamentariker drivit kampanj för att ett av världens, och Sveriges, mest använda växtskyddsmedel, glyfosat, ska förbjudas (SvD den 21 oktober 2017). Det skulle få kännbara konsekvenser för svenska bönder och den nationella livsmedelsförsörjningen.

Jordbruksverket uppskattade i en rapport att ett förbud skulle leda till en resultatförsämring för jordbruksföretag på mellan 300 och

1 500 kronor per hektar och år, även vid en bibehållen skördenivå. Svårbrukad jordbruksmark riskerar att tas ur produktion om kostnaderna för att hantera ogräs ökar betydligt. De ekonomiska verkningarna på nationell nivå skulle ligga i intervallet mellan 375 och 700 miljoner kronor.

Det krävs ingen kärnfysiker för att lista ut att höga kostnadsökningar och försämrad ekonomi skulle slå undan benen för många svenska bönder.

Ska Sverige öka sin nationella självförsörjning av livsmedel från dagens 50 procent till låt säga 80 procent (Finlands nivå) krävs det att lönsamheten inom jordbruket ökar. Då kommer framtidstron inom jordbrukssektorn att öka och bönderna att investera och expandera. Fler unga, inte minst, kommer att våga ge sig in i näringen.

Hur når vi dit?

Vi måste inse att kostnadsläget för svenska bönder som verkar på en internationell marknad med stenhård konkurrens inte kan avvika. Här kan man inte undgå att dieselskatterna för jordbruket måste hållas nere. Sveriges regering borde vara mycket mer proaktiv med att främja svensk livsmedelsexport, inspiration kan hämtas från Danmark. Vi måste välkomna vetenskapliga framsteg och tekniska innovationer – som GMO och gensaxen crispr – för att genom växtförädling öka avkastningen. I offentlig upphandling måste skolor och äldreboenden ställa krav på att produktion av livsmedel sker i nivå med svensk lagstiftning. Miljöpolitiken måste därutöver baseras på

vetenskap och inte naturromantik.

Bönderna måste också känna att de har samhällets stöd – och det inte bara i kristid. I en mycket diger granskning kunde Göteborgs-Posten förra året påvisa minst 200 brott som riktats mot svenska bönder och djurägare de senaste tre åren – brottsligheten handlade om allt från brandattentat, intrång i bostäder, skadegörelse, telefonterror, misshandel till grova mordhot (GP den 22 januari 2019). Regeringsföreträdare lovade då, mars 2019, att se över lagstiftningen när det gäller olaga intrång och dess koppling till hemfridsbrott men när BLT:s ledarsida för inte så längesedan kontrollerade hur det hade gått med utredningen var den inte ens tillsatt. Vilken signal skickar detta till våra bönder?

Det vore bara glädjande om Miljöpartiet intog en mer positiv attityd till hur svensk livsmedelsproduktion kan öka och hur djuruppfödning och jordbruk ska bli mer lönsamt men ingenting över huvud taget talar för att så kommer att ske.

Miljöpartiet kommer inte att öka vår nationella livsmedelsproduktion och i detta avseende stärka vår nationella krisberedskap, nej snarare är de en starkt bidragande orsak till att självförsörjningsgraden är så skrämmande låg.