Landets medborgare är inte statens egendom
Stefan Löfvens och Socialdemokraternas retorik är avslöjande. ”Vi vill inte använda Sveriges pengar till att sänka skatten, så att det ger mer till några rika få”, säger statsministern i en valfilm.
Ger? Sänkt skatt är inte att ”få” pengar. Det är att kunna behålla sina egna pengar. Tänk att detta ska behöva påpekas i en liberal demokrati år 2018.
När Stefan Löfven talar om ”Sveriges pengar” talar han om allt det värde som skapas av människors arbete i företag och inom det offentliga som om det inte tillhörde den som utfört arbetsinsatsen eller tagit risken. Den kontraktsenliga lönen eller utfallet av den risktagande investeringen tillhör med denna syn inte den som stått för den. Allt tillhör staten, och den allt mindre del som du själv får behålla är i Stefan Löfvens ögon en ”gåva”, även om det är du som slitit och tagit risker för den.
Med denna syn är det upp till den som har den politiska makten att bekymmersfritt dutta ut pengar till populära projekt. När Socialdemokraterna erbjuder extra semesterdagar blir många glada, färre tänker på att om staten inte hade tagit så mycket av våra arbetsinkomster från början, så hade någon dags ledighet inte varit ett ekonomiskt problem för så många familjer. Ju mer staten tar, desto mer beroende blir vi av små utportionerande nådegåvor. Gradvis övergår vi från oberoende medborgare till statens klienter.
Socialdemokraterna tycks tro att de äger landet, och ekonomin är inte det enda området där denna syn går igen. Som Lars Anders Johansson påpekar i en klok essä (Smedjan 2/8) är detta en syn som frångår den klassiskt liberala och frihetligt konservativa synen på politiken som ett kontrakt – ett samhällskontrakt mellan fria medborgare och folkvalda med ett mandat att lösa fundamentala, men avgränsade, uppgifter som att garantera lagstyre, säkerhet och en grundläggande trygghet. Socialdemokraterna ser i stället samhället som ett projekt, och det blir upp till den som har den politiska makten att styra mot bestämda mål.
Som Johansson också påpekar har Sverigedemokraterna en liknande syn på det politiska mandatet. Sverigedemokraterna aspirerar som parti, liksom socialdemokratin, på att styra hela landet och de flesta delar av tillvaron. De vill kontrollera kulturlivet och civilsamhället. ”Om vi tar makten över Sverige ...” som Jimmie Åkesson uttryckte det i SVT:s partiledarutfrågning.
I en liberal demokrati är de folkvaldas mandat att styra landet, inte att bestämma över oss som lever här. Politikernas makt utövas under lagarna och avgränsas av grundläggande individuella fri- och rättigheter. Vi har exempelvis inte yttrandedemokrati, där majoriteten bestämmer vilka som ska få säga sitt hjärtas mening, utan yttrandefrihet där statens uppgift är att garantera varje människas rätt att göra detta, också när makten och majoriteten finner det obekvämt.
Vi är kort sagt inte statens egendom. Tvärtom. Vi är medborgare i ett fritt samhälle, med egna mål, egna vägval och egna inkomster.
