Mattias Svensson: Hetslagen går för långt och skapar osmakliga martyrer
Sverigedemokraten Christopher Larsson skrev hösten 2017 en Facebookuppdatering som kopplade samman muslimska böneutrop med islamistiska terrordåd. Det är en både osmaklig och osaklig jämförelse som med fördel kan kritiseras i sak. Retoriken är också talande för Sverigedemokraterna som parti; de skyller allt de tycker illa om på invandring och/eller muslimer. Det är inte heller första gången Larsson skriver nedsättande och generaliserande om muslimer, det gjorde han redan 2012 (Expo den 27 januari).
Att politisera den sortens retorik och den sortens känslor leder lätt till inskränkningar, förföljelse och förtryck och undantag från den liberala rättsstatens principer – vilket vi också ser i sverigedemokratiska förslag om angiverilagar, förbud mot att i sitt hem ta emot människor utan uppehållstillstånd och indragna medborgarskap. Ingen kan hävda okunskap om vad Sverigedemokraterna är för slags parti, bland annat tack vare att de låter sig företrädas av personer som Christopher Larsson och att Larsson kan uttrycka sig som han gör utan att partiet agerar.
Denna angelägna diskussion har nu hamnat helt i skymundan av en rättsprocess. Larsson blev nämligen anmäld för sitt Facebookinlägg som ansågs strida mot lagen om hets mot folkgrupp. Nu har han frikänts av både Svea hovrätt och tingsrätten. Därmed har han vunnit striden om vad som lagligen får sägas.
Domen är välkommen. Yttrandefriheten finns till för att skydda åsikter och uppfattningar som väcker anstöt och anses obehagliga. Den har också en praktisk funktion i att eftersom sverigedemokrater, terroristsympatisörer, homofoba predikanter med flera kan ge uttryck för sina djupt kända uppfattningar, så vet vi andra vad de står för. Därför är exempelvis lagar mot att uttrycka sympati för terrordåd ett säkerhetshot, eftersom sympatisörerna då tvingas vara diskreta och därmed blir svårare att upptäcka och spana på för säkerhetsmyndigheterna.
Lagen om hets mot folkgrupp är i sin nuvarande utformning lika kontraproduktiv. Den har en formulering som förbjuder ”missaktning” som går långt över gränsen för det slags hot och uppvigling som ska vara förbjuden och skapar osäkerhet och godtycke kring vad som alls får sägas och uttryckas.
Vi har sett ett gäng märkliga rättsprocesser utifrån denna lag. Som den mot Larsson. Han uttrycker en åsikt, en åsikt som kan och bör kritiseras, men likafullt en åsikt. En än mer bisarr process var den mot en man i Nyköping som på Facebook klagat på böneutrop som han jämförde med ”åsneskrin”, även om han också frikändes till slut.
Hetslagen går alltså redan i dag för långt. Den gör martyrer av människor som borde bemötas och kritiseras i sak, vilket är en av anledningarna till att hetslagar utöver att inskränka yttrandefriheten ofta är direkt kontraproduktiva. I sin utmärkta bok ”Hate – Why we should resist it with free speech, not cencorship” från förra året konstaterar den amerikanska medborgarrättsaktivisten Nadine Strossen att flera länder i Europa skärpt sina lagar mot hets och hat, vilket snarare tycks ha spätt på rasism och framgångar för främlingsfientliga partier. Strossen menar, och jag instämmer till fullo i, att ett fritt samhälle har andra och bättre sätt att bemöta sådana personer och rörelser än lagar och polis. Det är rentav vad som gör ett samhälle fritt.
