1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Niklas Wiklund: Försvaret ska inte vara en budgetregulator

”De sista miljarderna för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”. Det uttalandet sägs komma från tidigare statsminister Göran Persson (S) i samband med ett seminarium för drygt tio år sedan. Detta ”statsministertips” förefaller alltjämt vara gällande när det kommer till frågan om finansieringen av vårt försvar.
I praktiken lever Göran Persons devis vidare, för någon finansiering som möter behoven kommer man uppenbart inte överens om.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Det finns dock en skillnad från tidpunkten för detta uttalades jämfört med idag. Då ansågs omvärldsläget vara lugnt och stabilt, varför en majoritet av Sveriges politiker inte såg något behov av ett nationellt försvar. Försvaret reducerades därför till att i huvudsak fokusera på att med mindre enheter kunna delta i insatser utomlands.

Den stora skillnaden i dag är att politiker, från vänster till höger på den politiska skalan i princip är eniga om att Sverige måste ha ett militärt försvar som kan försvara Sverige, åtminstone i teorin. I praktiken lever dock Göran Persons devis vidare, för någon finansiering som möter behoven kommer man uppenbart inte överens om.

Försvarsförhandlingarna som omfattar finansiering och inriktning för de kommande åren är nu inne på slutspurten efter flera års politiskt stötande och blötande. En bred överenskommelse skulle presenterats förra veckan. Men oenigheten mellan regeringen och de borgerliga partierna är så pass stor att ett beslut känns väldigt avlägset.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Blekinge Läns Tidning politiska etikett är oberoende liberal.

Regeringen vill inte betala för det som den politiska försvarsberedningen har kommit fram till, man är inte ens nära. Försvarsministern gick i veckan ut i en debattartikel och hävdade att coronakrisen hade kommit emellan, och därför anser regeringen sig inte kunna avsätta mer ekonomiska medel till försvaret. Men sanningen är den att man långt innan denna kris hade sagt nej till att finansiera försvarsberedningens förslag, varför argumentationen haltar.

Oppositionen å sin sida kräver nu att ytterligare medel ska skjutas till för att finansiera helheten, och enskilda ledamöter har till och med antytt att om inte regeringen accepterar detta så kommer frågan avgöras i riksdagen, där oppositionen är i majoritet i denna fråga.

Men här kommer nästa problem. Samtliga politiska partier förefaller alla ha sina käpphästar eller hjärtefrågor in i dessa förhandlingar. Uttryck från enskilda ledamöter som att ”detta ska bli arméns försvarsbeslut” eller politiker som allierat sig inom ramen för begreppet ”team armén” signalerar att processen inte sker förutsättningslöst. Expertmyndigheten Försvarsmaktens bästa råd har tyvärr inte vägt tyngst.

Vi står således inför flera problem. Dels risken för fortsatt underfinansiering och att försvarsförmågan inte ökar i den takt som krävs. Det andra problemet är att politiker gör andra prioriteringar än Försvarsmakten. Det riskerar skapa obalans i vårt försvar när nyetableringar av regementen och fler brigader förordas framför att säkerställa förmågan i det som redan finns, och skapa tröskeleffekt med flyg- och marinförband.

Marinen förefaller dessutom vara lågt prioriterad i försvarsförhandlingarna, trots att vår flotta i dag är extremt liten jämfört med Försvarsmaktens framställda behov försvarsförhandlingarna, trots att vår flotta i dag är extremt liten jämfört med Försvarsmaktens framställda behov. Fartyg är en av få militära komponenter som alltid är insatta då de i fred används för övervakning av vårt sjöterritorium, i kris för att säkerställa våra gränser, och i krig för att förhindra att en motståndare ska få fotfäste på svenskt territorium. Dessa realiteter förefaller ha haft underordnad betydelse i försvarsförhandlingarna.

Det handlar även om trovärdighet gentemot våra grannländer och samarbetspartners. Inför det förra försvarsbeslutet pekade Estlands tidigare president Toomas Hendrik Ilves ut Sverige som ett säkerhetshål i Östersjön. Synen på Sverige har varit att vi inte har tagit försvarsfrågan på allvar. Försvarsbeslutet 2015 anses vara det mest underfinansierade i modern tid, vilket tyvärr spädde på denna syn på Sverige.

Trots denna hårda kritik förefaller nu regeringen än en gång vilja sätta Sverige i samma sits och tillämpa en variant av Göran Perssons gamla devis. Nu handlar det om att besluta om helheten men endast finansiera till hälften. Ett sådant förhållningssätt skulle innebära att den nödvändiga förmågeökningen uteblir. Coronaviruset har lärt oss att en god beredskap för det oväntade är bra att ha när krisen väl kommer, och att vår egen var minst sagt bristfällig. Det vore nog bra att ha detta i bakhuvudet när försvarets framtid nu ska avgöras, och inte använda försvaret som budgetregulator.

Niklas Wiklund, försvarskrönikör för BLT:s ledarredaktion