1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Emma Jaenson: Diskussionen om hennes dreadlocks skymmer det verkliga problemet

Hur kan man bli minister med en sådan frisyr? Det är ju kulturell appropriering! Men kulturpolitiken är faktiskt inte avhängigt Amanda Linds (MP) hår, utan MP:s syn på yttrandefrihet och demokrati.
Nej, problemet med vår nya kultur- och demokratiminister Amanda Lind är inte hennes hår.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

I måndags offentliggjordes den nygamla regeringens ministrar. Alice Bah Kuhnke (MP) går vidare till EU-parlamentet och den dreadlocks-prydda Amanda Lind tar hennes plats som kultur- och demokratiminister. Kritiken lät inte vänta på sig.

”Hur kan man bli minister med en sådan frisyr?” Som minister ska man se representabel ut i internationella sammanhang! Då kan man inte se ut så där! lät det på sociala medier.

Dessutom kröp det fram ett skelett ur garderoben. ”Jag har rökt cannabis” avslöjade Lind efter pressträffen. Det är alltså en minister som har knarkat i sin ungdom. Men på riktigt. Är det inte snarast glädjande med politiker som inte tummar på sanningen? Någon som inte ljuger för väljare? Nej det är klart, det ju bara fruktansvärt med knark.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Blekinge Läns Tidning politiska etikett är oberoende liberal.

Men inte heller från vänsterhåll var Lind fredad. Denna gång var kritiken – föga förvånande – kryddad med lite klassiskt rastänk. Linnea Celik, grundare till ”Menstruationsmuseum” kommenterade Linds hår med att ”din frisyr är kulturell appropriering – typ blackface för håret. Hur tänker du jobba med att motverka rasism i kultursverige?”.

Nej, för det var ju Jamaicas rastafaris som uppfann dreadlocks. Då kan ju inte svenskar komma med en sådan frisyr. Hemska tanke. Då antar jag att Celik inte heller anser att svenskar inte kan äta sushi eller lyssna på jazz? Eller för den delen, varför ska afghaner fira midsommar, syrier lära sig svenska eller somalier äta köttbullar? Det är ju kulturell appropriering. Man ska hålla sig till sin ras! Grupperna ska hållas homogena – eller?

Det verkar inte gå att göra rätt i Sverige. Så mycket handlar om yta, eller enskilda uttalanden, ofta ryckta ur sitt sammanhang. Allt för lite handlar om innehåll. Huruvida Lind kommer bli en bra kultur- och demokratiminister återstår att se. Inte mycket tyder på att MP har ändrat sin linje från den tidigare inslagna, där kulturen snarast betraktas som ett politiskt maktmedel för att omforma samhället. Historien skrivs om på museer för att anpassas till Miljöpartiets ideal och för att användas som politiskt slagträ. Teatrar producerar uppfostrande politiskt material. Yttrandefriheten blir kringskuren av statlig censur. Självcensur är ett naturligt inslag i kulturdebatten.

För Linds hår är faktiskt helt irrelevant i sammanhanget. Vad som är allvarligt är att Miljöpartiet återigen har lagt vantarna på ett av de viktigaste politikområdena. För kultur formar värderingar. Vad Lind gör utöver sin roll som kulturminister är oviktigt och tröttsamt. Kultur är ett maktinstrument. Det är tack och lov inte Linds hår.