1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Åtalet skapade en yttrandefrihetsmartyr

Slutsatsen man ska dra efter rättegången och domen mot Christopher Larsson (SD) är inte att hetslagstiftningen behöver skärpas. Snarare borde man ställa sig frågan om dagens hetslagstiftning inte i själva verket är kontraproduktiv.
Christopher Larsson (SD) frikändes i veckan av Blekinge tingsrätt. Han stod åtalad för hets mot folkgrupp.
Foto: Marcus Palmgren

I veckan friade Blekinge tingsrätt Christopher Larsson, gruppledare för SD i Karlskrona kommun, som stått åtalad för hets mot folkgrupp efter det uppmärksammade Facebook-inlägget där han kritiserade minareten i Kungsmarken.

Tingsrätten skriver visserligen i domen att ”sett till sin helhet, särskilt de fyra första styckena, ger Christopher Larssons inlägg uttryck för att personer med muslimsk trosuppfattning är terrorister eller behandlar kvinnor sämre än män” men finner ändå att ”omständigheterna kring inlägget har emellertid varit sådana att det inte är nödvändigt eller rimligt att inskränka Christopher Larssons yttrandefrihet i detta fall. Hans inlägg har inte klart överskridit gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion och inlägget bör i stället bemötas i en fri, robust och öppen debatt. Christopher Larsson ska därmed frikännas.”

Att Larsson frikändes av tingsrätten beklagas av Magnus Manhammar (S), som också var en av de som polisanmälde Larsson. Till BLT säger Manhammar att ”Den friande domen är problematisk. Den visar tydligt att vi måste skärpa lagstiftningen när det gäller hets mot folkgrupp” (BLT den 25 januari).

Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.

Detta är inte alls en självklar slutsats. Nej, snarare borde åtalet mot Larsson mana till eftertanke om dagens hetslagstiftning. Hetslagstiftningen motiveras av att samhället ska bekämpa hets och skydda minoriteter. Men att förbjuda yttrandet av vissa åsikter kan vara direkt kontraproduktivt.

Larssons inlägg – liksom pastor Åke Greens omtalade predikan där han varnade för ”sexuella abnormiteter” eller Dan Park rasistiska konstverk – har på grund av polisanmälningar och åtal fått en väldigt mycket större spridning än de annars skulle ha fått. Lagstiftningen hjälper snarare till att sprida dessa åsikter än att begränsa deras spridning.

Åtalen och polisanmälningarna bidrar också till att skapa ”yttrandefrihetsmartyrer”. De som hävdar att vissa frågor, exempelvis om islam, inte får diskuteras får därmed vatten på sin kvarn. I och med åtalet har exempelvis Larsson kunnat bedriva en egen tacksam kampanj om att han står inför skranket för yttrandefriheten, som han uttryckte det i en insändare som publicerades både i BLT och Sydöstran. Att skapa ”yttrandefrihetsmartyrer” gynnar snarare grupper som vill inskränka minoriteters rättigheter, än motverkar dem. Rättsliga ingripanden i den fria åsiktsbildningen motverkar lätt sitt syfte.

För några år sedan gick docenten Jan Tullberg igenom flera av domar där personer dömts för hets mot folkgrupp. Han kom då fram till följande: ”Min bedömning efter en genomgång av en rad fall är att inte en enda dom är angelägen; man dömer marginella grupper för diskutabla överträdelser” (Tidskrift för politisk filosofi, 2013). Han förordar att hetslagstiftningen ses över och att den återgå till att förbjuda just hets.

Åtalet mot Christopher Larsson och den debatt som har följt på åtalet borde snarare mana till eftertanke om hetslagstiftningens utformning än krav på strängare förbud. Det ligger i tiden att kräva mer förbud, av organisationer och åsikter, men effekten av denna förbudsvurm kan lätt bli den direkt motsatta.