Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur

Osköna typer får kärlek av Henrik Bromander

Fascister, självmordsbombare, elallergiker, våldtäktsmän, anabolabyggare – alla har de en plats i Henrik Bromanders universum. Rebecka Åhlund konstaterar att han är en helt underbar uttolkare av den svenska samtiden och människorna som befolkar den.
serierecension • Publicerad 9 december 2019
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Kolla in Henrik Bromander. Han får nämligen alldeles för lite uppmärksamhet, enligt BT:s recensent.
Kolla in Henrik Bromander. Han får nämligen alldeles för lite uppmärksamhet, enligt BT:s recensent.Foto: Björn Lindgren/TT

Shahid/ Skärvor

Serieroman

Författare: Henrik Bromander

Förlag: Ordfront Galago

Jag tycker att Henrik Bromander får alldeles för lite uppmärksamhet. Inte för att han är enastående produktiv, utan för att han är en helt underbar uttolkare av den svenska samtiden och människorna som befolkar den. Alla som inte läst hans senaste roman ”Högspänning” kan med fördel förkovra sig i den, så ska jag berätta om ”Shahid/ Skärvor” så länge.

Den består av två serieberättelser med varsina två sammanvävda tidsperioder: Håkan i Tynnered 1986 respektive Lovisa i Hässleholm 1989, samt båda personernas markant skilda liv i Stockholm 2019. Den moderna dygden Valfrihet hedras genom att läsaren kan börja från vilket håll hen vill: antingen svenne-konvertiten som reser för att strida med Daesh, eller småstadsemot som går konstskola och provocerar med videoinstallationer. I mitten möts de, i en oundviklig, gemensam slutpunkt. Och då är det bara att vända på boken och börja om med händelseförloppet som ledde fram till denna händelse för den andre.

”Fascister, självmordsbombare, elallergiker, våldtäktsmän, anabolabyggare – sådana som aldrig riktigt kvalar in som människor”
Annons

Det här tycker jag är Bromanders specialitet. Han berättar om snefejor som normalt återfinns som ett kön och en ålder i tidningsartiklar: ”den 33-årige mannen” eller ”en 28-årig kvinna” – de kan ha mördat, försvunnit, uppviglat, eller på annat sätt brutit mot det sociala kontraktet, den strängare-än-juridisk-lag-lagen om vad vi som människor får vara och göra. Fascister, självmordsbombare, elallergiker, våldtäktsmän, anabolabyggare – sådana som aldrig riktigt kvalar in som människor utan för hus- och samhällsfridens skull utmålas som ”den andre”. Deras mänsklighet måste tas ifrån dem för att kollektivet ska kunna hantera dem.

Men Bromander går inte med på det enkla narrativet. Han berättar om dem i all deras ynklighet och äcklighet, men med kärleksfull blick och hand, djupt lojal trots att de är så osköna, utan att bli alltför sentimental. Det är inte många som gör det. Eller ens kan.

Dessutom lyckas han ringa in fenomen som jantelagen, överlevnadsinstinkt och mental återvändsgränd utan att gå på de mest uppenbara klyschorna – hans karaktärer är fortfarande personer, inte representanter. Och detaljen med repliker som fortsätter utanför serierutan, så att man faktiskt inte ser vad det står men ändå vet, är mysig.

En riktig feel-bad-julklapp, helt enkelt.

Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons