Om de små rubbningarna som är livets vändpunkter
Midsommarnattsdrömmar
Roman
Författare: Bengt Ohlsson
Förlag: Albert Bonniers
Det ska firas midsommar i stugan i Roslagen och värden Tomas tänker ut sovplatser åt sig och de tre paren: Sofia och Nicke, Jenny och Olof, Ida och Aarif. Men det blir, förstås, inte riktigt det otvungna umgänge han har föreställt sig. Jenny och Olof har sett fram emot att berätta för vännerna att de väntar sitt första barn, men nyheten överskuggas av Sofias dramatiska entré som väcker gammal avundsjuka till liv – varför handlar allt alltid om henne? Samtidigt börjar Nicke plötsligt se på Jenny med helt nya ögon och inse att han kanske egentligen älskar henne.
Bengt Ohlsson har aldrig fastnat i den tvångströja det innebär att bara våga skriva om det som ligger närmast en själv, men mellan de lite apartare projekten (”Gregorius”, ”Kolka”) återvänder han då och då till samtidsskildringen – den han också odlar i sina novellartade krönikor i DN sedan mer än trettio år tillbaka.
”Ohlssons midsommar är inte lika trolsk som hos Strindberg eller Bergman. Här handlar det snarare om duggregn i luften, kylslagna temperaturer och tilltagande känslor av olust och osäkerhet.”
Till den kategorin hör ”Midsommarnattsdrömmar”. Vännerna i handlingens centrum är jämngamla med Ohlsson själv och han besöker dem tre gånger med femton års mellanrum. 1988 är de tjugofem år och tvingas smått yrvaket inse att de har blivit vuxna. 2003 är de kring fyrtio och upptäcker med samma oförställda häpnad att de är på väg in i medelåldern. 2018 har livet smalnat av ytterligare och kropparnas förgänglighet blir alltmer påträngande.
Ohlssons midsommar är inte lika trolsk som hos Strindberg eller Bergman. Här handlar det snarare om duggregn i luften, kylslagna temperaturer och tilltagande känslor av olust och osäkerhet. Bokens mest helgjutna del är den som utspelar sig 2003. Då har vännerna hållit upp några år med traditionen i stugan, och mycket har hänt. Relationer har gått sönder eller lappats ihop. Föräldraskapet har blivit ett minerat landskap. Bengt Ohlsson rör sig med smidigt kattlika rörelser mellan vännernas medvetanden och borrar titthål in i deras farhågor, bitterhet och självförakt. Redan finns det så mycket mellan dem som inte kan sägas, bara tänkas, och det tänks mycket i denna roman, ibland så mycket att de distinkta iakttagelserna försvinner i mängden.
”Berättelsen harvar på av gammal vana, lite som Nicke och Sofia som hade kunnat lämna varandra många gånger och ändå aldrig kommit till skott.”
I den sista delen (2018) är det inte bara hull och illusioner som börjar lösas upp alltmer, utan också den dramatiska koncentrationen. Berättelsen harvar på av gammal vana, lite som Nicke och Sofia som hade kunnat lämna varandra många gånger och ändå aldrig kommit till skott. Samtidigt är högstanivån hög, som alltid hos Bengt Ohlsson, och som helhet betraktad är ”Midsommarnattsdrömmar” en klartänkt och kärleksfullt formulerad generationsroman om de där små rubbningarna i riktning och tempo som man först i efterhand förstår att tolka som livets vändpunkter.
