Klara röster ur historiens dimma
Tyll
Roman
Författare: Daniel Kehlmann
Förlag: Albert Bonniers
Översättning: Jesper Festin
“He's a walkin' contradiction, partly truth and partly fiction.” Kris Kristofferson hade knappast Tyll Ulenspiegel i tankarna när han skrev denna sångrad men likväl passar den perfekt som beskrivning.
I Daniel Kehlmanns roman ”Tyll”, som nu förtjänstfullt översatts till svenska av Jesper Festin, rör sig denna gestalt ur tysk folklore genom trettioåriga krigets Europa. Folket i en oansenlig liten by som kriget snart ska jämna med marken tror inte sina ögon när Tyll i bokens inledning gästar dem och börjar utföra de mest häpnadsväckande konster. Är han ens en verklig människa? Ja, i takt med romanens gång får man följa hur han – efter att hans far dömts och avrättats för häxmästeri – kom att utvecklas till denne knivsluge, kringvandrande gycklare.
”Det är som att de verkligen vill få tala med oss genom århundradena och att vi ska göra dem levande igen”
Snart vänjer sig läsaren vid att möta honom i de mest speciella sammanhang och förvånas exempelvis inte över att träffa på honom i krigstältet hos Gustav II Adolf. Och boken handlar om så oerhört mycket och många mer än han själv. Han fungerar i grund och botten mest som en sorts ciceron. Det genomgående är med vilken svindlande intensitet såväl kända som okända gestalters öden skildras i denna märkvärdiga roman. Det är som att de verkligen vill få tala med oss genom århundradena och att vi ska göra dem levande igen. Ta bara beskrivningen av en ung kvinnas sista stund i en just skövlad by:
”Martha dog också. Hon hann se hur innertaket förvandlades till röd hetta, hon kände lukten av röken innan den fattade ett så hårt grepp om henne att hon inte varseblev något mer, och hon hörde sin syster ropa på hjälp, medan framtiden som hon alldeles nyss hade haft löstes upp i intet: mannen som hon aldrig skulle ha, barnen som hon aldrig skulle få, och barnbarnen för vilka hon aldrig skulle berätta om en berömd upptågsmakare en förmiddag om våren, och så barnbarnens barn, alla dess människor som aldrig skulle bli till. Så snabbt går det, tänkte hon, som om hon hade upptäckt en stor hemlighet.”
Vi rör oss i en värld där gamla medeltida myter samsas med sakteligt framväxande upplysningen. I denna värld förtjänar kunnande om drakar och deras leverne högsta vetenskapliga respekt. Intressant nog får vi veta att man ska fatta särskilda misstankar i områden där dessa väsen inte alls har synts till. Ett av deras främsta kännetecken är nämligen hur väl de kan gömma sig. Så kan myt och verklighet harmoniskt förenas i en alldeles oemotståndlig logik.
Dessutom måste Daniel Kehlmann själv ha tillgripit magi av något slag. Hur vore det annars möjligt för honom att skriva en skildring som med absolut briljans gestaltar en mängd individuella livsöden och samtidigt låter dem ingå i ett mäktigt körverk som ger röst åt själva tiden de levde i? Det är orimligt skickligt. Man tror inte sina ögon.