1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Imponerande snygg men otillräcklig roman

Wera von Essen följer upp ”En debutants dagbok” med en stilfull roman. ÅM Hellman imponeras av formen men önskar mera innehåll.
Wera von Essen följer upp sin prisade debut.
Foto: Olivia Borg

Våld och nära samtal

Roman
Författare: Wera von Essen
Förlag: Natur & Kultur

Wera von Essen debuterade med ”En debutants dagbok” för ett par år sedan. Först togs den emot med blandade men ändå mestadels positiva omdömen. Sedan small det till och romanen vann bland annat Borås Tidnings prestigefulla debutantpris och Wera von Essen tilldelades både stipendium och respekt. Välförtjänt kan ändå sägas, för även om jag var skeptisk till det i mitt tycke, koketta innehållet, fanns det inget att påpeka i formen. Det var en särdeles stilsäker debut.

Nu har von Essen lämnat det lite mindre men prestigefulla förlaget till förmån för ett större och romanen ”Våld och nära samtal” är stramare, tydligare och ännu snyggare. Det som var bra i debuten är ännu bättre i ”Våld och nära samtal”. Till exempel är varje del en enda mening, förvisso en mycket, mycket lång mening. Men ändå. En mening. Att det överhuvudtaget blir läsvärt är för att det är noggrann och välavvägd kommatering. En del skulle kanske säga att kommateringen har samma funktion som en punkt, men nej. Kommateringen gör att texten flyter och böljar fram. Lika välavvägd är ordvalen och vissa återkommande omkväden som förankrar läsaren i texten.

Och jag tänker, att jag var kanske lite tvär i mitt omdöme sist? Kanske är det så att Wera von Essen är på gränsen till att behärska ett stort författarskap? Hon har verktygen och hängivenheten. Det där kompromisslösa men ändå något hänsynslösa draget att blotta allt i konstnärskapet.

Andligt sätt, tycker jag att det finns ett släktskap mellan von Essen och Rut Hillarp. Ja, hon skulle kunna vara frukten av Hillarp och dennes älskare Mihail Livada. Om nu von Essen inte varit så ung. Och det är detta som är min invändning. Hur välskriven ”Våld och nära samtal” än är, så får den mig att känna som en skrockande moster på släktkalas, skakandes på huvudet åt ungdomens tillgjordhet. Been there, done that och inget nytt under solen etc. Den absolut tråkigaste inställningen, jag vet. Och om jag varit tjugofem, ja, då hade jag kanske varit bedårad. Men nu är det inte så. Det är som sagt, imponerande, men inte relevant. Litteratur behöver inte vara nyskapande eller originellt, men det måste fan bränna till av intresse någonstans.

Tids nog, tror jag att alla delar faller kommer att falla på plats för Wera von Essen. Jag ser fram emot det.