1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Droger, sektliv och skrivande

En skickligt skriven roman som samtidigt visar självframställningens begränsningar. Det anser litteraturkritikern Jimmy Vulovic om Stefan Lindbergs ”Splendor”.
I Stefan Lindbergs roman får läsaren följa författarens skrivvedermödor, hans livskris, dödslängtan, förvrängda verklighetsuppfattning och drogproblematik.
Foto: Sofia Runarsdotter

Splendor

Roman
Författare: Stefan Lindberg
Förlag: Albert Bonniers

Det senaste årtiondets strida ström av självcentrerad autofiktion är talande. Genrens popularitet bland författare illustrerar hur viktigt jaget och det egna perspektivet är i vår tid. Och en snabbtitt på Instagram-konton, lite bloggar och några kommentarsfält visar att författarna är långt ifrån ensamma. Alla pratar. Helst om sig själv. Få lyssnar. Så en stor del av den idag ofta upphöjda självframställande litteraturen kan alltså sägas gå helt i takt med tiden. Frågan är bara om det verkligen är för att gå i takt som vi behöver författare. Den tanken återkommer några gånger under läsningen av Stefan Lindbergs roman ”Splendor”. Det är hans sjätte skönlitterära bok.

quote
Mannen berättar om en sekt som kallas Paradiset. Han berättar också om en sinnesöppnande drog, Preparatet.

En författare vid namn Stefan Lindberg träffar på en krog i Stockholm en man som heter Mathias Splendor Johansson. Mannen berättar om en sekt som kallas Paradiset. Han berättar också om en sinnesöppnande drog, Preparatet. Både sekten och drogen verkar i gränslandet mellan liv och död, mellan verklighet och alternativa verkligheter. Stefan Lindberg beslutar sig för att skriva en roman om Splendor. Romanen i vår hand är alltså till stor del en skildring av hur den romanen blir till. Metafiktion är ett spännande grepp. Men det är också ett ofta använt grepp, minerat av finförfattarklichéer. Stefan Lindberg klarar sig dock okej då läsaren får följa författarens skrivvedermödor, hans livskris, dödslängtan, förvrängda verklighetsuppfattning och drogproblematik, där en tidigare drogrelaterad nära döden-upplevelse intar en central roll.

Att Stefan Lindberg leker med den självbiografiska genren är uppenbart. Samtidigt vill han ta den ett steg längre då han ”spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro” som det så spännande beskrivs på bokens baksida. Men något sådant tillstånd upplever inte jag. Tyvärr får jag väl tillägga, för det lät intressant. Jag läser romanen mer som en berättelse om en olyckligt egoistisk man som ska skriva en bok, kryddat med lite ockulta idéer och några Matrix-inspirerade tankar om verklighetens relativitet och instabilitet. Allt är skickligt gestaltat men något ”tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro” försätts jag som sagt inte i.

quote
Jagets massa blir, trots att jaget ibland ”spränger autofiktionens gränser”, för tung för att något ljus ska orka ut till mig.

Och jag tror jag vet varför läsningen inte leder mig in i det tillståndet. Allt i romanen är nämligen strikt avgränsat av Stefan Lindbergs jagberättare. Jagets massa blir, trots att jaget ibland ”spränger autofiktionens gränser”, för tung för att något ljus ska orka ut till mig. Det jag läser tycker jag visserligen är intressant, men kan samtidigt inte känna att det som står skrivet är min angelägenhet. Att komma förbi det problemet har väl varit varje självframställande författares främsta utmaning ända sedan Augustinus ”Bekännelser”. Så att verket inte känns angeläget enbart för författarens närmsta krets eller läsare med ett uttalat intresse för författarens liv.

Född i Alingsås

Namn: Stefan Lindberg
Född: 1971 i Alingsås
Debut: 1999 med novellsamlingen ”Tusen nålar”.
Senaste bok före ”Splendor”: ”Nätterna på Mon Cheri” kom 2016 och handlar om mannen som blev känd som 33-åringen i samband med Palmemordet.