1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Jakob Nilsson: Den otäcka grottan som öppnade världen

Tom Malmquists ”All den luft som omger oss” får mig att minnas.
Hur allt började.
Hur jag blev den jag är?

Jag får en kall känsla när jag läser en recension av Tom Malmquists nya bok ”All den luft som omger oss”. Känslan tilltar när jag börjar läsa boken. Det är en rest av en gammal känsla, en känsla jag glömt bort. I början av boken citerar nämligen Malmquist en notis från 1991 han hittar bland gamla tidningar som använts som inslagningspapper till en servis han fått låna av sin mamma.

Notisen börjar:

”En man hittades mördad i en grotta i Sörskogen i lördags. Han var svårt sargad i ansiktet och på bröstet, och polisen tror att han mördades med yxa.”

Detta är en personligt skriven text i Blekinge Läns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Malmquist använder mordet på mannen han kallar Mikael K som katalysator för att minnas sin egen barndom i Huddinge. Liksom för att skildra tiden innan hans sambo dog i cancer när dottern bara var en vecka gammal, som Malmquists hyllade ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” (2015) handlar om.

Mentalt blir jag kvar i grottan boken igenom. 
Läsningen skickar länge bortglömda bilder av den. Omgiven av en typisk svensk skog som såg ut exakt som den jag brukade leka i. Framför: en slarvig grillplats som hade kunnat hämtas från en utedag med mitt fritids.
 Och så fotot som cirkulerade i pressen. Kylan tilltar när Malmquist beskriver det så här:

”Ett passfoto med ett ansikte som tränger in i mig med kraften av en personlig gåta. Det är ett ovalformat huvud, en del hull på kinderna, ganska köttig näsa, tjockt mörkt hår. Ögonen är glansiga, utstrålar förundran. Den vita skjortan är stängd till översta knappen. Ögonbrynen är som penseldrag. Fyllig underläpp, tunn överläpp.”

Jag har sett det förr i ett tv-program om olösta mord. Som en polis Malmquist intervjuar senare upplyser mig om hette det ”Förnimmelse av mord”, sändes 2003 och gick ut på att medium kallades in för att lösa ouppklarade mord.

Jag skulle fylla 13 det året och det avsnittet fyllde mig med ett obehag som satt kvar i veckor.

Jag kände igen känslan från att ha börjat läsa pappas Expressen redan som 8-åring. Ett tag var jag så rädd för mördare, nazister och mc-gäng att jag på mina föräldrars inrådan fick återgå till att bara läsa Sporten.

Men om obehaget efter ”Förnimmelse av mord” berättade jag aldrig, hade lärt mig läxan, då skulle jag inte få se fler sådana program.

Minnet får mig att fundera. För förr var vår värld liten, den bestod av det i vår absoluta närhet; byn, grannarna, familjen. Det var i stort sett bara om något hemskt hände i socknen som man fick reda på det.

Nu bär vi hela världens flashande elände i fickan.

En bit av den där kalla känslan från att i kanske för ung ålder blivit varse hur hemsk världen kan vara har nog stannat kvar. Gjort mig cynisk.
 Frågan är vad jag ska göra om min dotter vill börja läsa kvällstidningarna eller kolla på tv-program och nyheter lika tidigt.
 För samtidigt är de där (kanske tiotusen?) timmarna med Expressen och TV3-program grunden i en bred allmänbildning som är en del av den jag är. Helénmannen, Robinson-Bubba och svensk inrikespolitik på samma buffébord.
Kännedomen om världens mörker var kanske värt det. Den där grottan utanför Huddinge hjälpte till att öppna världen.