1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Debutroman som blixtrar av begåvning

Debutanten Lydia Sandgren har skrivit en enastående roman med ”Samlade verk”. Annika Wall känner sig överväldigad av en litterär och bildad språkfest.
Foto: Emelie Asplund

Samlade verk

Roman
Författare: Lydia Sandgren
Förlag: Albert Bonniers förlag

Det är lika bra att säga det på en gång: Jag har inte känt mig så här överväldigad av en berättelse på många år, faktiskt inte sedan jag läste ”Förföraren” av Jan Kjaerstad för första gången. Precis så bra är ”Samlade verk” av debutanten Lydia Sandberg. Vilken magnifik och kraftfull debut!

I bokens inledning ligger Martin Berg på vardagsrumsgolvet med händerna knäppta över magen. Han ska snart fylla femtio, barnen är snart utflugna och nej, det blev aldrig något Magnum opus, han blev aldrig den där stora författaren, bara en hyfsat okej förläggare. På något sätt har hans liv alltid utspelat sig i skuggorna av andras liv; framför allt i skuggan av hans vän, den enormt framgångsrika konstnären Gustav Becker, och i skuggan av hans sedan länge försvunna hustru Cecilia Berg, idéhistorikern och språkbegåvningen som enkelt skrev essä efter essä. Ur denna inledning utvecklar sig ”Samlade verk” både till en uppväxtskildring, där vänskapen mellan Martin Berg och Gustav Becker står i fokus, men också så småningom till något som kan liknas vid början till en släktkrönika. För parallellt med uppväxtskildringen, så glider berättelsens mittpunkt långsamt över från gruppen ”Martin plus Gustav och sedermera också Cecilia”, till Rakel ­– Martin och Cecilias dotter – och hennes sökande efter sin försvunna mor.

quote
Lydia Sandgrens språk är flödande, böljande, självklart och hela tiden med en tydlig riktning.

Jag blir så lycklig över att litteratur också kan vara detta: en tegelsten av berättarglädje, bildning och språkfest. Förvisso har de senare årens svenska utgivning innehållit fler och fler rejält tunga familjeberättelser, som till exempel Amanda Svenssons ”Ett system så magnifikt att det bländar”, eller Nina Wähäs ”Testamente”. Skillnaden är att ”Samlade verk” inte bara behandlar familjers berättelse, den är också en hyllning till läsandet, litteraturen, bildningen, konsten, språket och skrivandet, på precis det där sättet som också återfinns hos särskilt Jan Kjaerstad.

Ja, språket, språket! Lydia Sandgrens språk är flödande, böljande, självklart och hela tiden med en tydlig riktning. Inte ett kommatecken sitter fel, inte ett ord har fel stilistisk nivå. Som den självklaraste sak finns i prosan ord som enlevera, apparition, frugal, indolens och luguber. (Och det senare dessutom med hänvisning till ”Gentlemen”, blink, blink.) Här finns blicken för detaljerna utan att det blir korvstoppning med tidsreferenser, och små livsberättelser berättas i förbifarten av någon som egentligen vill säga något annat. Det är emellanåt riktigt muntert, för att abrupt slå över till djupaste allvar, precis så som det ska vara i en historia av detta slag. Några av kapitlen börjar dessutom med avsnitt där Martin Berg intervjuas om sitt skrivande, läsande och förläggande av branschtidningen Svensk Bokhandel, där Martin Bergs svar på samma gång är både insiktsfulla och klichéartade, som till exempel på sid 393: ”Liksom läsande kan vara ett sätt att förstå sig själv och sin omvärld, kan skrivande vara det. /…/ Det är inte ovanligt att texten på något vis vet mer än den som skrivit den.”

På något vis är också figurerna i ”Samlade verk” vandrande klichéer av olika slags konstnärsmyter, och jag skulle inte så lättvindigt accepterat det om inte berättelsen samtidigt varit så vass, rolig, bildad; full med så många lager av liv och politik; så genuint full av kärlek – både av den romantiska sorten och den vänskapliga. Ja, det är nästan som att Lydia Sandgren i ”Samlade verk” undersöker alla begreppen för kärlek enligt antik grekisk filosofi: eros, agape, philia, storge, philautia, xenia. Samtidigt finns där ett stråk av melankoli, för ingen av figurerna i ”Samlade verk” verkar vara riktigt lycklig: Cecilia Berg, som övergav man och småbarn efter den lyckade disputationen och bara gick upp i rök; Martin Berg, kvar med barnen, litet bokförlag och ringen kvar på fingret; Gustav Becker, den levande konstnärsmyten, som efter Cecilias försvinnande knappt längre kan måla, för det som gjort Gustav Becker berömd är de realistiska målningarna av Cecilia Berg.

quote
”Samlade verk” är helt enkelt en enastående, remarkabel, anmärkningsvärd debut – jag kan faktiskt inte hitta på fler superlativer nu!

Jag tycker också mycket om att ”Samlade verk” utspelar sig i Göteborg, inte Stockholm. Men tyvärr är det Göteborg utan att kännas göteborgskt. Det är Lydia Sandgrens enda svaghet i ”Samlade verk”: staden blir aldrig riktigt levande, utan texten är en uppräkning av gator, caféer och universitetsbyggnader; som en geografilektion eller karta, snarare än en skildring av en stad. Samtidigt är inte staden Göteborg viktig för romanen. Berättelsen hade lika gärna kunnat utspela sig någon annan stans. Det är relationerna som är viktiga; samtalen, människorna, idéerna. Men samtidigt: alla dessa förbaskade stockholmsgator man som läsare vanligtvis ska gå uppför och nerför– vad jag saknat att känna mig riktigt hemma i litteraturen! Vad jag älskar att läsa om de där ”jävla blommande syrenerna” vid Vasaplatsen, för jag vet precis exakt var de står.

”Samlade verk” är en bok som litteraturälskare kommer att älska och förhoppningsvis också många andra. ”Samlade verk” är helt enkelt en enastående, remarkabel, anmärkningsvärd debut – jag kan faktiskt inte hitta på fler superlativer nu! Och medan de samlade verkens mittpunkt långsamt glider över från Martin+Gustav+Cecilia till Rakel, via det ofrånkomliga slutet för Gustav Becker, så lämnas ett annat slut helt öppet för något annat att börja. Jag väntar otåligt på den fortsättningen.

Bor i Göteborg

Namn: Lydia Sandgren
Född: 1987
Bor: Göteborg
Böcker. ”Samlade verk” är hennes debut.
Romanens första mening: Martin Berg låg på vardagsrumsgolvet med händerna knäppta över magen.