1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Anna Franklin: Hans framtidsvision har varit en skrämmande verklighet

Författaren och journalisten Anna Franklin har i sommar varit en i raden av vistelsestipendiater i Nebbeboda skola, Olofström. Här beskriver hon i en kulturkrönika sina upplevelser i Martinson-land några varma sommarveckor.

Vi reser i Harry Martinsons fotspår i Blekinge fyrtio år efter hans tragiska bortgång. Skogarna, dalarna och sjöarna där han bodde och vandrade längs vägarna flimrar förbi, Nyteboda, Vilnäs, Alltidhults skola, Norda gård, det som han så fint skriver om i bland annat självbiografin Nässlorna blomma, som jag nu läser om. De fantastiska formuleringarna, metaforerna om naturens under, stjärnor, himmel och hav.

Hur skulle han ha beskrivit de otroliga åskväder som passerat hans gamla skola Nebbeboda nattetid? Blixtar som aldrig vill ta slut och lyser upp himlen varje sekund. Två vildsvin ylar på vägen, ensamma i regnet, ropandes efter sina ungar.

Här sitter jag just nu och skriver i hans gamla klassrum. På väggen hänger den åldrade stora världskartan, länderna som hans lärare Staaf fick honom att längta till, dit han kom en dag med de stora skeppen.

Detta är en personligt skriven text i Blekinge Läns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När de andra barnen gick hem ville han bara stanna kvar och sova i skolan – han hade inget eget hem att gå till. Jag övernattar inte i klassrummet, men jag sitter där och ser ut över den lilla sjön, som han kallade för oceanen, medan jag arbetar och slutför ett första utkast till ett stort projekt som handlar om demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter – ämnen som också intresserade Martinson. Fred mellan människor, och oron för framtiden, särskilt för miljön, klimatfrågan, rädslan för atombombers förstörelse – hans framtidsversion om jordens undergång, Aniara, har varit skrämmande verklighet denna sommar med ökenhettan närmast varje dag. Högaktuell idag, men Bonniers trycker inte upp nya exemplar, så den är svår att få tag i.

På Författarmuseet i Jämshög finns två Martinsonrum, ett med litteratur om sjöfart, sju fartygsmodeller, delar av hans böcker, tavlor, fotografier – när han tillsammans med Eyvind Johnson tar emot Nobelpriset 1974 ur en ung konungs hand, något som fick ödesdigra följder för hans liv.

I det andra rummet ryms hela hans samling av cirka trettiotusen etiketter, burkar, tändstickaskar, exlibris och mycket, mycket mer, en kolonialhandel. En okänd sida av Martinson, hans gömställe och undanflykt, minnen från resor över världen och inte minst från hans egen hembygd. Ett inrett dockskåp till hans döttrar blev till en handelsbod, precis den som hans far en gång hade i Nyteboda, födelseplatsen han inte ville besöka mer.

Idag står en stor sten i diabas nedanför huset med hans namn ingraverat i det svarta guldet "Nobelpristagaren Harry Martinson föddes här 6 maj 1904". Både här och på den första gården han var sockenbarn, den han kallar Vilnäs i Nässlorna blomma, är husen idag i privat ägo.

Var känner vi hans själ och ande mest? Han får liv när jag läser hans egna böcker och litteratur om honom – och visst finns han någonstans i skogarna här runt omkring. Ropar åt oss att vara rädda om naturen, inte plocka den ljusgröna mossan på stenarna i trollskogen eller rycka upp några rötter i onödan.

Han verkade i en tid då många författare gjorde sin entré och var med i gruppen Fem unga med Artur Lundkvist, Erik Asklund, Gustav Sandgren och Josef Kjellgren. Han blev också nära vän med flera konstnärer såsom Sven X:et Erixson och Bror Hjort - han var själv en skicklig målare och illustrerade flera av sina poetiska verk. Till diktsamlingen Spökskepp 1929, hans debut, pryddes omslaget av ett svart skepp som nu är Harry Martinsonsällskapets symbol.

Han gjorde också ett självporträtt i olja, och blev avmålad av Bror Hjort, ett porträtt som hänger i rummet om hans liv på stadsbiblioteket i Olofström, starka färger i blått och rött.

Han var en karismatisk person som verkar ha charmat de flesta utom kritikerna av Nobelpriset, som sägs ha förgjort hans sista tid i livet.

Men han var en känslig person med en svår uppväxt bakom sig, en ensam vandrare, poeten vars motivering till priset var "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos"- han själv i ett nötskal.