Australien en höjdpunkt på Anns långa cykeläventyr
Det australiensiska äventyret inleddes i Perth, dit Ann Johansson flugit från Singapore som hon nått efter att ha cyklat 2 000 mil från Sverige.
Från Perth bar det österut på mestadels asfalterade vägar, åtminstone de första hundra milen, därefter var det grus som gällde. Hon cyklade bland annat den hundra mil långa Great Central Road från Laverton till Yulara.
– Det finns tre servicestationer längs vägen där man kan fylla på mat och vatten, annars är det väldigt ödsligt.
Däremot stötte hon på en del av landets urbefolkning, aboriginerna.
– Jag fick jättefin kontakt med dem. Ryktet om mig spred sig snabbt. Ofta när jag var ute och cyklade mötte jag en familj i bil som stannade och frågade om jag behövde mat eller vatten. De visste redan vem jag var.
Aboriginsamhällena hon passerade var väldigt isolerade, som till exempel Warburton, som låg 50 mil från närmaste stad.
– Det gällde att planera sitt cyklande noga. Som längst mellan servicestationerna var det 40 mil av dåliga, ojämna grusvägar. Då tar det sex sju dagar att cykla, snarare än fyra.
Packningen blev därefter med 25 liter vatten, mat och annat. Bortåt 80 kilo vägde cykeln som mest.
– Jag gillar när det blir lite tungt, det är en del av äventyret. Och jag ville verkligen cykla på så många grusvägar som möjligt. Jag suckade aldrig över att det blev för jobbigt, jag skrattade mest åt mig själv.
Det var också detta hon längtat efter när hon tog sig igenom Sydostasien. Där hade cyklingen varit lätt och inte krävt någon planering. Det var människor överallt och svårt att hitta platser för tältet. Lösningen blev därför ofta ett billigt hotellrum.
– I Australien kan man slå upp tältet varsomhelst längs vägen. På kvällen slutade fåglarna väsnas och det blev knäpptyst. Jag har aldrig förr varit på ett ställe som varit så tyst. Ingen vind, ingenting, det var nästan svårt att somna, så tyst var det. Jag brukade göra upp eld och laga mat. Jag älskade de där stunderna vid lägerelden. Den australiensiska vildmarken fick mig att känna mig både lugn och levande på en och samma gång. Lycklig.
Häftiga regn förvandlade ibland vägarna till lervälling.
– Då fick man släpa cykeln till fots. Ibland kunde man gå tio meter innan man måste skrapa bort leran från cykeln, sen tio meter igen. Så höll det på. En dag var jag ute tolv timmar men kom bara 48 kilometer.
Så småningom nådde hon fram till mer bebodda trakter och kunde slutligen rulla in i Brisbane.
– Det kändes overkligt att komma fram till kusten. Mentalt kändes det som om resan var över, som om jag klarat av det sista stora äventyret.
Via sociala medier har Ann Johansson fått vänner överallt och många gånger blivit inbjuden att sova över hos folk, bland annat i Brisbane där hon fick bo hos ett gäng tjejer i ett hus innan det bar av till Nya Zeeland..
– Det kändes häftigt att sitta på flyget dit, det sista landet på min resa, den där känslan av att ”jag gjorde det verkligen”.
Så var hon alltså tillbaka i landet där tanken på det stora cykeläventyret en gång föddes, för fem år sedan.
– Det var i Nya Zeeland jag fick blodad tand av cyklingen. Det var en märklig upplevelse att vara tillbaka.
Hon tog det lugnt, cyklade längs Nordöns östra kust och stannade ofta till hos människor hon lärt känna.
Staden Wellington, målet för hennes långa resa, har funnits med i huvudet under hela färden.
– När jag fick se staden på en mils avstånd skakade jag på huvudet och skrattade åt mig själv. Det är inte sant, tänkte jag. Sedan fällde jag nog några tårar när jag rullade in i staden. Och så var jag lite stolt över mig själv.
Hon hade förväntat sig att det skulle bli väldigt emotionellt men kände sig mest lite tom.
– Jag insåg att jag haft alla starka känslor redan under resans gång. Jag var framme vid slutmålet och kände mest ödmjukhet, satte mig ner och tänkte ”det var det”.
Flygbiljetten hem till Sverige är bokad, men först ska Ann Johansson hinna med tre veckors cykling på Tasmanien, ön utanför Australiens sydkust.
Listan på ”saker att göra” när hon kommer hem är hur lång som helst. Hon ser förstås fram emot att äntligen träffa familjen igen. Och så vill hon skaffa sig en bas, något hon kan kalla ”hemma” där hon har sina prylar. Så småningom hoppas hon också kunna skriva en bok om sitt äventyr.
